alexandraoemma

jag skulle skunna sitta o skriva i evigheter om mina synder, om vad jag gjort men ändå ångrar.men jag klagar inte, även fast jag är kännslig, och inte vet vart jag ska ta vägen. så tycker inte jag att alla ska ha tillgång till info att kunna trycka ner mig!bara dålig stil igentligen! jag är känslig och tål ingenting, ingen kan säga att jag gör fel, eller svarar fel. då e dom lite ytliga, för jag gör på mitt sätt jag är inte perfekt, jag är mig själv. det är tillräckligt bra! (Y) att skriva sånt här gör mig mycket lyckligare igentligen. för då känner jag att nån lyssnar på mig, men igentligen så årkar ju ingen läsa detta, om vissa säger att jag är en stark tjej med power, kolla då på mig när jag inte fejkar mitt smile, när jag är som minst, sitter på gatan o gråter för alla påminnner mig! alla jag någonsin gjort. att ni årkar påminna mig varje dag, det måste va jobbigt, kanske inte att säga det men att se när mina tårar faller ner för min kind, när vinden glider genom mitt hår på minner det om din hand som smekte mitt huve'. att inte vara den lilla prinsessan i alla vägar inte gå med dig genom mitt livsväg. att se dej vika av, pågrund utav mig. det svider. att se dej glad med en annan som är mycket bätte än mig. jag kan inte sluta prata om dig, alla vet inte kan säga saker face to face längre. bara pågrund utav dej, ingen tar mig som jag är. klarar inte av skolan längre, kankse ser glad ut men mina sår skär förevigt. mina band till dej slits sönder. efter att du stampat o trampat på dom. gnidit din sula hårt så det gick av. all min deprition, det tar kål på mig. men jag har kalla fötter hela tiden, om jag kunde så skulle jag ge hela världen till dig. såren läker med åren, det har dom gjort förut. inget var fel förutom att jag inte var tillräckligt o blev sårad. du kom som en vind du var som en prins. ni kanske inte vet hur jag känner, men jag kan inte heller få ut allt från mig heller. orkar inte berätta får hål i rösten o bryter ihop. inget går längre ihop, mina pusselbitar platsar inte, den ena förstor, och den andra förliten den ena skev o den andra krokig, men sådan är jag, o jag vill inte att ni ska bry er igentligen. om mitt real life, för det gör ingen ändå, alla tycker synd om sig själva. men du är mitt ljus. att se dej väcker mina tankar,FAN va lycklig jag är igntligen att jag orkar vara sådan här. att ni inte fattar eller förstår sig på mig gör det ännu värre. jag kan sitta o förklara i flera timmar, men ni komme rinte förstå. ett stort tomt hål o det är där du ska , FIT IN! MEN SOM SAKT... MINA VÄGAR FUNKAR INTE LÄNGRE. jag är inte bäst, jag behöver inte din uppmärksamhet, jag vill inte dela rampljuset med dig, för då står du framför mig, jag står i grunden, i skuggan av solen. bakom dom som tar för sig, som tror att dom är nått, men antagligen är dom NÅTT, fast ah, inget bra, bara jävligt själviska och ytliga. min vingar orkar snart inte bära mer, det är tungt, men när jag faller ställer jag mig upp och hoppas att min vinge funkar som förut.

//alexandra.